…ännu mer insnöad!

Här får ni se hurdan fönsterutsikt vi har för tillfället när man tittar mot vår terass. Nu kan man minsann säga att man är insnöad. All snö ramlade ner från taken och här är resultatet…undrar hur länge det ska ta för det där att smälta..?

Jag har haft väldig fullt upp med skolan på sistone, men nu ska jag försöka börja blogga lite flitigare igen…om det nu ännu är nån som hittar hit…

…och rösta gärna i den nya gallup-frågan! Trevlig vecka åt alla! //Jenni

Insnöad

Jag tänkte dela med mig av bilden på vår terass, som jag knäppte härom dagen. Snön och minusgraderna kom så snabbt i år att vi inte hann plocka undan det vi hade på terassen, så nu är bord, stolar, solstolar, med mera helt insnöade. Kanske de klarar sig till våren…

Julprydnaderna berättar

Idag, är det det vad man kallar lillajulsafton. För mig betyder lillajulen inte särskilt mycket. För många betyder lillajulen att firman ordnar till en stor årlig fest, men jag var i år på mitt livs andra lillajulsfest. Lillajulen är för mig mest ett tecken på att man nu kan börja ta fram en del julprydnader och att adventstiden snart börjar.

Huvudorsaken till varför vi firar jul, är ju för att det är Jesus födelsedag. Därför tar man också fram jukrubbor som föreställer stallet, Maria, Josef och Jesusbarnet. Men det finns också andra prydnader som hör ihop med julens kristna budskap. Jag hittade en artikel var det stod om julprydnadernas bakgrund och tänkte dela med mig av dem.

Julgranen

Julgranen symboliserar livets träd i paradiset. Den gröna granen berättar att det finns liv också under det kalla döda täcket av snö och is. Det berättas att en baron nån gång för länge sedan hade åtta julgranar i sitt hem; en för varje familjemedlem. Julgranen dekorerar man med olika slags prydnader. Bollarna i julgranen kom i stället för de frukter som man förr i tiden hängde upp för att symbolisera frukten på livets träd. Julträdet började blomma med glitter och girlanger.

Stjärnor

Den stora stjärnan i toppen av julgranen påminner oss om Betlehemsstjärnan som tändes när Jesus föddes. På 1930-talet blev det vanligt att hänga upp en pappersstjärna med lampa inuti i fönstret. Den kallas ibland adventsstjärna.

Hjärtan

Hjärtan i lika former och färger och av olika material finns det många av på julen. Hjärtat är kärlekens symbol och berättar om hur mycket Gud älskar oss.

Ljusen

På julen har vi massor av ljus, både levande och elektriska. De påminner oss om att Jesus är världens ljus. Jesus vill ge hopp om liv åt alla dem som har det jobbigt och lever i mörker.

Adventsljusstaken

Före jul firar vi de fyra söndagarna i Advent. Varje vecka tänder vi ett ljus till och ser hur julen närmar sig. Advent betyder ”ankomst” och vi väntar på att Jesus ska komma och förbereder oss för det.

Julkalendern

Kallas också adventskalender. Den första kända adventskalendern fanns i München år 1908. Några år senare kom de till Finland. De första kalendrarna hade formen av hus och varje dag öppnade man ett nytt fönster. I den sista luckan fanns Jesusbarnet.

ÄnglarÄnglar kan hänga i julgranen eller synas någon annanstans i hemmet. Änglarna berättade för herdarna om att en Frälsare hade fötts.Pepparkakor

 Pepparkakorna har hört till julen i många hundra år. De har ofta formen av hjärtan, stjärnor och änglar. Man kan också bygga hus och t.ex. kyrkor av pepparkaksdeg. Lussekatter hör till Lucia som kommer för att sprida ljus.

Halmprydnader

Ursprungligen hade halmprydnader att göra med en förkristen finsk skördefest, men senare har man kopplat ihop den med halmen i krubban där Jesus låg.

Kommentera gärna när du läser mina inlägg, och delta också gärna i min nya gallupfråga, som finns uppe i högra spalten.

En ny stjärna är född

Jag råkade idag hitta ett YouTube-klipp på en av årets finalister i Britain’s Got Talent…otroliga Liam McNally! Han är 14 år och har aldrig tagit sånglektioner. Han är en verklig talang. Man får gåshud när man lyssnar på honom. Jag önskar alla en skön dag och ett trevligt veckoslut!

När det snöar

Ibland, när jag står under ett mjukt och vackert snöfall, väcks det en lite magisk känsla inom mig. Då sträcker jag ut mina armar i luften och önskar att en virvelvind skulle komma och lyfta upp mig så jag kunde flyga bland snöflingorna.
Det är helt fantastiskt hur varje snöflinga kan ha olika form och dimension. Vissa snöflingor är verkliga konstverk. Ibland skulle jag vilja hålla den vackra snöflingan i min hand, men genast när jag tar i den så försvinner den. Tänk så synd att en så vacker sak plötsligt bara smälter bort.

Fall, fall, fall vita snö
flingor i hundrade tusen.
Bred ett täcke av dun 
mjukt över frysande husen.
Lätt, lätt virvlar ni kring
små, små älvor i ring,
frostvita flingor i midvintervals
flingor i nigande dans.

Varje år vid juletid visas den animerade kortfilmen ”The Snowman” – Snögubben i tv:n. Som barn såg jag den nästan varje år och drömde mig bort. Speciellt mycket gillade jag musiken; Walking in the air. Bättre än originalet tycker jag är Nightwish’s version av låten. Till min glädje lyckdes jag på YouTube hitta ”The Snowman” till Nightwish’s musik och tänkte dela med mig av den nu.

Fly with me —>http://www.youtube.com/watch?v=-OVl-0m5ssA

Visst är livet skönt!

Just nu känner jag mig väldigt lycklig och tacksam över att just jag får leva just mitt liv.
Ni som känner mig bra, vet att mitt liv minsann inte har varit lätt. Det har innehållit olyckor, dödsfall, depression, alkoholism, mobbning, svek…. listan är lång. Under min uppväxttid, ungdom och mitt tidiga vuxenliv har jag och mina nära och kära fått se en hel del.
Då när man lever i de svåra situationerna, kan det kännas väldigt jobbigt och man kanske tycker att det svåra aldrig tar slut. Så kändes det för mig ibland. Jag funderade varför allt detta ska hända just mig, medan många andra i min ålder får leva lyckliga familjeliv utan några större problem?
Ingen har gett mig svar på den frågan. Men jag har kommit fram till att alla mina upplevelser och erfarenheter, både positiva och negativa, har gjort mig till den människa jag är idag. De har gjort mig stark och fått mig att verkligen njuta av livets goda stunder och aldrig ta någonting för givet.
I slutet av det här blogginlägget tänker jag dela med mig av en sång som jag gillar väldigt mycket; Gabriellas sång från filmen ”Så som i himmelen”. Speciellt orden till det stycke som jag citerat nedan, beskriver mig ganska bra.
Under de svåra perioderna kände jag ofta att jag inte levde ut min presonlighet. Den glada, positiva och spralliga Jag gömdes under alla tårar och ledsamma känslor och tankar. Men den fanns ändå alltid där och väntade på att få komma till ytan igen, när det tråkiga tagit slut. Jag har alltid haft en stark vilja att sträva efter det positiva. För mig är det viktigt att jag får vara den jag är och att jag får leva mitt liv och ingen annans.  

…Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här
Och mitt liv är bara mitt…

Så konstigt som det låter, är jag tacksam över att jag har varit tvungen att gå igenom allting som har hänt mig. Utan dessa händelser skulle jag inte vara jag. Jag tror att precis allting i livet har sin mening, fastän man inte alltid förstår vad meningen är. Alla våra eftarenheter formar oss som människor och det är viktigt att minnas att livet alltid går vidare, trots att det ibland känns att man trampar på stället.
Man måste passa på att ta tag i varje dag och njuta av vad den har att erbjuda. Kanske det händer någonting roligt? Kanske du träffar någon intressant person? Kanske någon främling överraskande hjälper dig? Kanske du ser något vackert eller hör en vacker sång som ger dig energi? Kanske du får äta god mat som gör dig på gott humör? Kanske någon ger dig en komplimang eller kanske du gör någon glad genom att ge henne eller honom en komplimang? Kanske ditt husdjur kryper i din famn och visar hur viktig du är för det? Kanske du får höra en glad nyhet?
Håll alla dina sinnen öppna. Kanske du då stöter på någonting som får dig att njuta av den här dagen? När man själv njuter av sitt liv, kan man också lättare muntra upp andra. Man kan ge någon sitt leende, krama om någon, ge en komlimang, hjälpa någon utan att den bett om hjälp, skicka ett litet kort till en vän, baka en kaka t.ex. till sin älskling eller förälder, ge någon en stunds kompismassage eller sjunga en glad sång när man går på gatan (det kan också få folk att le).
Jag är rätt så säker på att om man tar på sig ett leende innan man går till skolan eller jobbet, och försöker tänka positivt, så finns det en större chans att dagen blir lyckad. Det lönar sig att inte reta sig på små negativa saker som inte i det stora hela har någon betydelse. Man ska också försöka att inte ta åt sig av andras negativitet. Mycket beror på vilken inställning man själv har och hur mycket man låter sig påverkas av andra.

Nu vill jag dela med mig av denna vackra sång som jag tycker passar till det här ämnet. Lyssna och njut.

12.11.2010

Nu är dagen slut, Den dag Du gett åt mig.

Nu är jag trött, o Gud, snart sover jag.

Du blir ej trött som jag, när jag vilar,

vakar du och skyddar mig båd” natt och dag.

Tack för denna dag, för vänner som jag har,

för mat och kläder och nån’stans att bo.

Och gode Gud förlåt allt det stygga jag har gjort

mot både dig och människor. Amen.

Höstmys

Tänkte dela med mig av en  bild jag knäppte en kväll hemma hos oss. Vi hade lite höstmys med film och levande ljus och när allt var helt stilla blev ljusets låga jättehög. När jag funderade vilken musik skulle passa till den här bilden kom jag genast att tänka på Tove Janssons höstvisa. Trevlig höst till alla!

 

”…Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut. 
Tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommaren slut…”

                                                  

20.10.2010

Jag älskar honom.

Han som säger precis de ord jag vill höra, just vid rätta tillfällen.

Han som finns vid min sida varje dag och som aldrig har för bråttom för att ge mig en puss eller en kram.

Han som känner mig och vet hur jag tänker.

Han som jag kan lita på och som respekterar det jag gör.

Han som älskar mig precis för den jag är och som inte tvekar att visa det flera gånger varje dag.

Han som när som helst får mig att skratta och som får mig att fälla tårar av lycka, ibland när jag ser på honom.

Han som i mörkret överraskande viskar ”Jag älskar dig”, när jag tror att han redan somnat.

Han som gör mig så lycklig att jag ibland undrar om jag verkligen förtjänar honom.

Han som får mig att gråta av saknad när vi är ifrån varann.

Han som håller om mig med sina starka armar och får mig att känna mig så trygg.

Han som är den klokaste människa jag känner och den som jag beundrar.

Han som det är så lätt att leva tillsammans med.

Honom älskar jag mest av allt på jorden och tänker inte sluta.

Tack älskling, för att du finns!

Några dagar sedan såg jag filmen P.S. I love you (huvudroller av Hilary Swank och Gerard Butler). Det var första gången jag såg det och jag blev mycket berörd av filmen. Den är både sorglig och romantisk och fylld av sann kärlek. Jag konsumerade en stor mängd näsdukar under och efter filmen…och jag är inte den som i första hand gråter när jag ser på film..heh. Jag rekommenderar varmt filmen till alla. Kanske det till och med var den filmen som igår fick min poetiska ådra att komma fram (länge sen sist) och skriva ovanstående text.

Skydda naturen!

Mitt hjärta gråter varje gång jag ser någon kasta ett tuggummi i naturen. Nästa gång du gör det kan du tänka på att det om en stund flyger en lite fågel förbi som tror att det är mat, och flyger ner för att plocka upp ”maten”. Snart inser lilla fågeln att den sitter fast i ett kletigt tuggummi som den omöljigt kan få bort av sig själv. Lilla fågeln dör. Bara för att du inte orkade vänta tills du passerade en soptunna.

Likaså gråter jag inombords varje gång nån slänger annat onödigt skräp i naturen. Varför måste man göra så?

Den här skolveckan är fullproppad av (mest jobbiga) föreläsningar i Hållbar Utveckling, men sista lektionen idag var verkligen intressant. Den fick mig inspirerad av att uppdatera min blogg.

Vi fick se en intressant film (på engelska) som heter ”The story of stuff”, var Annie Leonard berättar viktiga aspekter om vad som händer med alla onödiga saker vi köper, använder en stund och sedan slänger.

Jag tycker att också ni skulle ta er lite tid att se på filmen:  http://www.storyofstuff.com/index.php

Tryck bara på ”watch now” och sedan på ”play”. Jag tycker den här filmen är någonting som alla borde se. …speciellt DU, som nu funderar om det här nu riktigt angår dig. Det här angår alla!

Jag vill utamana er alla att varje gång ni härefter tänker köpa någonting, tänka er för om ni verkligen behöver det ni tänkt köpa…om du verkligen kommer att använda det där klädesplagget??….om du verkligen behöver den där nya manicken?? (du har ju ren en nästan likadan)

Förstå att medierna försöker lura oss att köpa nytt hela tiden, trots att vi redan har en gammal version av någon produkt. Det enda tillverkarna har gjort är att de har ändrat någon liten detalj så att man igen måste köpa nytt för att vara ”inne”. Låt dig inte luras!

Tänk på lilla fågeln innan du skräpar i naturen och tänk efter innan du köper någonting onödigt! Om du inte är säker på om du ska köpa eller inte; köp inte! Och om du köpt något och ångrar dig när du kommit hem från butiken; lämna produkten tillbaka till butiken! …och nu, se videon, så du förstår varför jag skrev om det här.

Tack!

Vår i Mumindalen

Idag besökte jag Mumindalen i Nådendal och tog en skön promenad där i gott sällskap. Jag hade inte varit i Mumindalen sedan jag var liten. Våren hade nog kommit dit också, men dalen var fortfarande tyst och öde.

Muminhuset stod på sin vanliga plats. Muminfamiljen sov väl fortfarande sin vintersömn, liksom resten av Mumindalens befolkning. Snusmumriken hade ännu inte hunnit komma tillbaka från sin södersresa och Mårran höll sig gömd. Den enda som kom emot oss var en vacker vit svan. Den var säkert hungrig för den kom riktigt fram till oss och tiggde mat. Tyvärr hade jag ingenting att ge. Svanen märkte det ganska snabbt och simmade iväg. Men jag hann knäppa en bild i alla fall.

Det var så vackert i Mumindalen trots att där inte var mycket liv. Jag fick en massa barndomsminnen i huvudet och kom ihåg hur stort jag tyckte att allt var då. Ganska roligt att man helt fritt får gå runt i Mumindalen trots att säsongen inte har börjat. Jag såg Emmas teater, De Ensliga Bergen och häxans stuga i skogen. Vi gick också ner till stranden var badhuset stod, och jag tog ett par bilder.

Det var en riktigt skön dag och roligt att ta en promenad i Mumindalen. Kanske man får besöka den igen nån vacker dag…

Taizé 28 mars – 5 april 2010

Allra först vill jag be er som inte vet vad Taizé är, gå och läsa mitt tidigare inlägg ”Taizé i mina tankar och i mitt hjärta”, för att bättre kunna hänga med i det jag nu kommer att skriva. http://jennistankar.wordpress.com/2010/02/16/taize-i-mina-tankar-och-i-mitt-hjarta/    

För att inte börja berättelsen från mitten så tar jag resan från början:   

Den 27 mars 2010 flög jag tillsammans med Jenny från Helsingfors till Paris…eller nja, vi mellanlandade i Riga för att byta flygplan. Kring 13 tiden fransk tid (-1h) var vi framme och tog oss från flygfältet med tåg och metro till min vän Olgas bostad som låg lite utanför Paris centrum. Olga hade själv åkt till Polen för att hälsa på sin släkt men hennes polska mamma som bor i Paris, tog emot oss och gav oss nyckeln samt lite instruktioner. Det var intressant att tala med henne för vi hade inget gemensamt språk. Hon kunde ingen engelska och talade bara polska och franska. Varken Jenny eller jag har nånsin läst franska i skolan. Men jag tycker vi gjorde oss förstådda och jag förstod också vad Olgas mamma ville säga. Bostaden var liten och varm, med fransk balkong.   

    

    

Vi var båda trötta så vi bestämde oss för att inte åka in till centrum, utan vandrade i stället lite omkring i Olgas närkvarter och köpte lite frukost och vägkost till följande dag. På vägen till en kyrka med lila dörrar såg vi en underlig vässkylt. Jag undrar vad den ska betyda? Vägen var helt rak och slät, tyckte jag.    

Tillbaka i Olgas bostad packade vi om väskorna lite och gick och lade oss ganska tidigt. Vi hade tidig väckning följande morgon.    

Följande morgon åt vi frukost hos Olga och lämnade vår överraskning på hennes skrivbord. Vi hade köpt en svart Marimekko pannlapp mugg och en matchande mugg som vi fyllt med godis från Finland; Fazers choko och sen salmiak såklart.    

Sedan tog vi oss med metro till en annan metro som vi skulle byta till, men det visade sig att den vi skulle byta till inte gick såhär tidigt på morgonen, så vi fick ta taxi till tågstationen Gare de Lyon. Vi hade startat i mycket god tid och hann i god tid till tågstationen. Där träffade vi två finska flickor som också var på väg till Taizé. Vi tog tåget till Mâcon och därifrån bussen till Taizé. Tågbiljetterna hade vi bokat redan hemma i Finland, via VR. Bra system, tycker jag…men ganska så dyrt.    

Väl framme i Taizé, lite över 1o,  möttes vi av en lite annorlunda syn än då jag anlände där på sommaren. På sommaren var lunchen i full gång, och alla satt ute i solen och åt…det var en massa liv överallt. Den här gången möttes vi av ett öde Taizé…ingen människa syntes överallt och det hade regnat på natten så hela marken var lerig. Jag förstod inte varför det var så tyst. Vi förde våra väskor till ett av tälten och såg oss lite omkring. Det tog mig en stund innan jag fattade att alla måste vara i kyrkan. Eller ja, jag förstod väl det ganska genast…det finns inget annat ställe var alla flera tusen människor kan ”gömma sig” på samma gång. Men det jag inte förstod var varför folk var i kyrkan den här tiden?! Då slog det mig….det var ju söndag! Gudstjänsten..ju! Vi gick till kyrkan och tassade tyst in. Genast när jag möttes av den bekanta sången och fick se de varma färgerna, bröderna i sina vita kåpor, det vackra altaret och människomängden, fylldes jag av en känsla av glädje. Det kändes som om man skulle ha kommit hem! Jag kunde inte sluta le. Jag försökte också lite titta på Jenny och lista ut vad hon månne tänkte och kände, när hon så här plötsligt kom in i en riktig, mäktig Taizémässa.    

Vi ville vara i god tid i Taizé för att ha större möjlighet att få en barack att sova i. Efter gudstjänsten gick vi till la Casa och la Morada för att kolla hur vi skulle gå till väga med anmälning och inkvartering och sånt. Då fick vi veta att endast grupper kommer att bli inkvarterade på dagen och att enskilda personer får vänta till halv 4 på eftermiddagen. Jahaa…då fick vi alltså ta det lugnt och bara vänta i nästan 5 timmar. Det blev lunch och sen visade jag runt Jenny lite på området. När klockan blev halv 4 fick vi träffa Broder Johan och Broder Norbert och välkomstteamet gav oss vår efterlängtade barack. Vi betalade 70 € för veckans mat och fick lunchkortet. Sedan gick vi till vårt rum. Där var 8 sängar och vi var först så vi fick välja och vraka. Så småningom kom våra rumskamrater; en tjej från Korea som jag inte minns namnet på..det lät som ”isanko”, Jennifer från Ohio, USA, Milda från Litauen, Kattis från Sverige och senare kom också en tjej från England.   

Nästa dag, måndag började våra Bibelintroduktioner med Broder Emile från Kanada, och jag lovade mig till att bli kontaktperson för en diskussionsgrupp så jag fick en grupp bestående av 4 tyskar; Nicolai, Tobias, Linn och Iris, och 3 finnar; Jenny, Jyri från Hesa och jag. Choolt! (som Kattis skulle ha sagt)    

Broder Emile är en mycket bra lärare. Han hade väldigt intressanta Bibelintron och jag antecknade så pennan rykte. Lite annat än fjolårets stand-up komikerbroder Sebastian. Förstå inte fel, han var också bra och man lärde sog av honom också, men han satsade en stor del av tiden till att berätta roliga historier och underhålla ”publiken” medan Emile var noggrann med att använda så mycket tid som möjligt till bibeltexten. Att vara kontaktperson innebar att man hade en liten kontaktpersonsträff med Broder Emile varje morgon innan Bibelintron, var han gav information om allt möjligt samt kollade upp hur det gick i våra grupper. Han är väldigt självsäker och kan sin sak och tar också itu med situationer var han tycker att någon gör fel eller uppmuntrar någon som han tycker gör rätt. En bra ledare, med andra ord.   

Programmet för veckan såg ut såhär:    

Från måndag till torsdag var programmet som vanligt, förutom att dom hade ändrat systemet lite inför påskveckan; Vi hade Bibelintro på morgonen och siskussionsgrupperna på eftermiddagen. Efter Bibelintron fick man ett par timmar lugn och ro att fundera på dagens tema, diskussionsfrågorna eller vad som helst. Bra system, tyckte jag. Fredag till söndag hände det en hel del intressanta saker, som jag berättar om senare.   

Vi hade uppehåll och soligt väder endast en dag under vår Taizévistelse och då var det så varmt att man kunde gå i bara shorts och t-skjorta. Vi åt lunch ute i solen och gick till parken, och satt i gräset och bara njöt av våren.   

  Parken såg lite annorlunda ut sedan sommaren. Träden hade ju ännu inga ordentliga blad, men förutom det, var en del av parken stängd och där gjordes någo grävningsarbeten. Dessutom hade en stor mängd träd och buskar huggits ner, så man kunde höra och se trafiken på landsvägen. Parken var inte så tyst och isolerad som på sommaren. Men skönt att vara där ändå.   

 Vi passade också på att gå en sväng i byn och lite längs vägarna och stötte på några lurviga åsnor, några kor och ett par hästar. Vi besökte också Broder Rogers grav, var någon hade gjort ett litet sött konstverk. Vi hittade också en rolig skylt. Här kommer bilderna:   

       

    

    

På långfredagen, klockan 15 på eftermiddagen (ungefär tiden då Jesus dog) hände någonting speciellt i Taizé. En av de fem klockorna ringde under 3 minuters tid. När klockan började ringa stannade allting upp i Taizé. Alla stannade och tystnade för att höra klockan slå och för att tänka på Jesus när han på korset sade ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande” och slutade andas. Dessa tre minuter var en väldigt mäktig stund. En minut innan klockan slog, kände jag några regndroppar och tänkte att det nu börjar regna, men till och med regnet höll sig borta så länge klockan slog, och när klockan hade slagit började det regna. Det var ganska otroligt. Jag såg mig försiktigt omkring just då klockan började slå och det var som om tiden skulle ha stannat. Innan klockan slog stod tre bröder och pratade livligt med viftande händer och skrattade, en broder höll på att med god fart leda en cykel tvärs över gården, han såg ut att ha bråttom, övriga människor sysslade med vad de än sysslade…men alla stannade upp när klockan började slå. Alla blev stående var de stod, blev tysta och vände sig mot klockorna.    

Från den stunden ända till söndagen, ringde alltid bara en klocka. Normalt ringer alla fem vid väckning, bön och måltider. Klockorna ringde normalt först på den dagen då Jesus hade uppstått.    

    

Sorgen och glädjen märktes också i sångerna under bönestunderna. Mellan torsdag och lördag sjöng vi mest ledsamma sånger som var gjorda speciellt för påsken och orden var ofta kända verser ur evangelierna. Ingen glad ”Alleluia” hördes förrän på söndagen. Vi sjöng också vanliga sånger från häftet, men också mycket från påskpappret.  Hela natten mellan fradagen och lördagen sjöngs det i kyrkan och bads runt korset. Oyak var stängt och det bjöds bara på te i Point 5 för dem som ville ha (vilket för övrigt bjöds varje kväll). De flesta gick dock och lade sig. Väckningen var samma tid som vanligt följande dag, men det lär nog ska ha varit folk i kyrkan hela natten.    

    

En dag hade vi lämnat ett meddelande till Broder Johan från Sverige,var vi frågade om han skulle ha tid att träffa oss nån dag innan vi åkte hem. Senare samma dag hade vi fått en lapp. Den såg ut såhär:    

(och Jenny, du ska få den till din samling)     

Vi blev glada över att han ville ta sig tid för oss. På sommaren var det så mycket svenskar i Taizé att han var väldigt upptagen. Den är gången tyckte jag att det inte var så många där från Sverige. Johan var mycket trevlig och så lugn att jag under samtalet ibland tänkte att han skulle somna.  Jag tror jag aldrig har träffat en person som har talat så där lugnt. Förutom några viktiga saker vi pratade med honom om, frågade vi honom lite om hur han hade bestämt sig för att bli broder och sånt och det var intressant att höra vad han hade att berätta. Han sa att han hade varit där redan i 48 år…eller var det 47..? Tänka sig.  

På torsdagen var det 1 april. Det märktes också i Taizé. Skyltningen för i vilken kö man ska gå för att få vegetarisk mat vs. icke-vegetarisk mat hade bytt plats, d.v.s. de som ställde sig i en normal matkö, möttes av vegetarisk mat, och tvärtom. Vegetariska matköerna är dock alltid längst till vänster, oberoende av vilken dag det är, så de flesta lät sig inte luras.

De dagliga workshopparna hade också fått en liten skojig twist. Varje dag håller bröderna verkstäder med något viktigt tema, ofta bibliskt. Till verkstäderna kan man alltid komma som man är, inget speciellt behövs. Den 1 april fanns det två ”extra” workshoppar som ni kan se på bilden nedan. Stackars spanjorerna fick stå en lång stund och fundera vad det här handlade om. De gör ju inga aprilskämt. Deras skämtdag ”El Día de Los Santos Inocentes”,  är den 28 december.

På lördagen var kvällens bönestund verkligen speciell. Den unga Broder Alcides från Bolivien skulle avlägga sina löften och bli vigd till ”riktig” broder. Hittills har han haft sin 4 år långa ”testperiod”. Vi hade gått till kyrkan redan ca 2 timmar i förtid för att få bra platser för att kunna se och följa med ordentligt. Jag hann väl inte ännu säga att det var ca 5000 besökare i Taizé under påskhelgen, så det fanns inte en tom fläck i kyrkan under bönestunderna. Alla visste att det lönade sig att komma igod tid så om man dessutom ville välja platser, var man tvungen att komma i mycket god tid. Jag for alltså till kyrkan ett par timmar ”för tidigt” för att reservera platser och bönepallar åt mig och Jenny, medan Jenny gick och äta. Sen kom hon till kyrkan och sitta och lät mig gå och äta. Det var många andra som gjorde likadant, och jag kom inte alls för tidigt dit, för jag fick de två sista bönepallarna åt oss, och nappade de sista platserna närmast buskaget (innanför vilket bröderna sitter)…nå visst, längre fram i kyrkan fanns det nog plats, men den här gången ville ingen sitta framme, för vigseln skulle ske i mitten av kyrkan.    

Broder Alcides hela familj från Bolivien hade rest till Taizé för att se honom bli broder; mamma, pappa, syster och bror var där tillsammans med en tolk. Vi satt mitt emot dem så jag såg hur mamman grät vid ett par tillfällen. Man kan tänka att det kan vara känsligt för henne…det var känsligt också för oss ”i publiken”.  Ceremonin började ganska intressant. Broder Alcides gick och ligga på mage på en upphöjning och låg där medan vi sjöng ”Veni Sancte Spiritus” (=Kom, Helige Ande). Jag tror den är den kortaste Taizésången jag varit med om…och den upprepades en massa gånger. Sen sjöng vi ”El alma que anda en amor”, under vilken han fortfarande låg stilla. Sen bad Broder Alois honom sätta sig upp och så började de läsa upp löftena.    

Löftet om livslång trohet, som bröderna avlägger, och alla ord de säger ”ja” till, finns att läsas här: http://www.taize.fr/sv_article855.html    

Efter löftena fick Broder Alcides sin ring följt av rungande applåder av 5000 personer, och så gick han runt och tog emot gratulationer av alla de 56 glada bröder som befann sig i Taizé då. Det var verkligen mäktigt att få vara med om den här brodervigseln.    

    

Efter det här satte sig Broder Alois och Broder Alcides tillsammans med några andra bröder i mitten av kyrkan och det var dags att höra Broder Alois tal som tolkades till alla språk. (På bilden är Alcides andra från vänster och Alois den som sitter bredvid honom, i mitten).Vi hade så bra platser att vi inte ville flytta på oss, och där var vi satt hördes portugisisk tolkning, så jag förstod inte så mycket av vad talet innehöll. Men jag vet att det innehöll en bön som Broder Alois hade skrivit inför den här påsken. Här är den engelska översättningen av bönen:     

”Christ Jesus, you did not remain in death, but you rose from the dead and you live with God.

Open our eyes and our hearts so that we can recognize the signs of your presence: they are so humble that often we do not notice them.   

You send us the Holy Spirit, power from above. We can therefore take the risk of believing in you, in your unlimited love for every human being.    

That is the source of new life for the whole of creation.”    

 

Natten mellan lördag och söndag var det också folk i kyrkan.

På söndagen var det uppståndelsegudstjänst i kyrkan och det var mycket speciell. För det första för vi till kyrkan 2½ timme ”för tidigt” för att få våra platser”…eller ja, Jenny for till kyrkan, jag for och äta frukost. Sen bytte vi om, och jag blev i kyrkan och vakta våra platser och bönepallar medan Jenny gick och äta. Det tog ju inte länge att äta frukost så efter det satt vi båda en lång stund och tittade på hur kyrkan sakta men säkert fylldes av folk som väntade på att gudstjänsten sku börja.

När gudstjänsten hade börjat tågade några bröder med ett enormt ljus omkring i kyrkan. Sen ställde de det i en stor ljusstake prydd av en vacker blomuppsättning. Broder Alois läste upp på alla språk som fanns i kyrkan, orden: ”Kristus är uppstånden” och då skulle de som talar ifrågavarande språk svara på sitt språk: ”Ja, han är sannerligen uppstånden”. Jenny och jag skulle ju då satsa på både finskan och svenskan. Eftersom Alois inte riktigt kunde uttala någotdera språken så var det inte så lätt att veta när det kom ens eget språk. Då när danskan kom, trodde jag för en tiondels sekund att det var svenskan och då när ett asiatiskt språk (kinesiska?) kom trodde jag att det var finska! Så vi ropade nog, men ganska sent…han hade redan hunnit börja läsa upp nästa innan vi hade ropat klart. Under det här tillfället hörde man ganska bra vilka som var majoritetsspråken i Taizé under den här veckan. Tyskan och portugisiskan var ganska överlägsna. Vissa språk som hade små grupper av representanter på plats vrålade ut sitt svar för att bli hörda. Och de stora språken skrek också med all sin kraft; de ville ju visa att de kan höras.     

Under söndagens gudstjänst sjöng vi glada sånger för att inte glömma ”Alleluia”. En nunna från något kloster hade med sig ballonger med texten ”Jesus is alive” på. När gudstjänsten var slut sprang alla människor runt i kyrkan och omkring kyrkan och kramade sina bekanta och önskade glad påsk. Det var en sann glädje i luften! Inte bara ”skaka hand” som i Finland. Här var man verkligen glada över uppståndelsen och man verkligen önskade varann glad påsk…och menade det. Det var roligt att följa med de olika kulturerna i det här sammanhanget. Spanjorerna, oavsett vilket kön de var, kindpussades och kramades med varann i oändlighet…det tog aldrig slut. Tyskarna gav varann långa kramar. Under hela dagen kunde man märka glädjen på hela området. Folk gick omrking och sjöng, dansade och musciserade.

    

Följande dag, på måndagen, var det då dags för vår hemfärd. Vi steg upp i god tid, packade, städade, åt frukost, firade morgonandakt, hämtade vår picnic-lunch och åkte iväg efter middagsbönen. Au revoir, Taize! Vi ses igen nästa år!

Vi åkte igen buss och tåg från Taizé till Paris och tog metron till flygfältet. På Paris flygfält Charles de Gaulle var de stiligaste toaletterna jag nånsin sett! See for yourselves!

 

He va he, sen flög vi hem!

(Syntest: Kan du hitta flygplanet på bilden?)

När du har orkat följa med så här långt, så orkar du säkert ännu skriva en liten kommentar, så jag vet att du har läst mitt inlägg eller sett på mina bilder. Tack!

Sommarkänsla

6 mars 2010. Solen lyser från en klarblå himmel och jag riktigt känner hur den värmer på mitt skinn, när jag sitter vid mitt skrivbord och låter solstrålarna skina in genom fönstret. Reflektionen i istapparna utanför mitt fönster bländar mig och jag är tvungen att dra för gardinen lite, för att inte börja nysa. När jag tittar ut genom fönstret är det vinter. Tack vare solens värme har istapparna börjat droppa lite, men jag kan inte se några andra vårtecken. Det känns konstigt…att känna solen värma på min bara arm och samtidigt se på en vit vintervärld.

Jag blundar. Ögonlocken är orangea. Det tar inte länge innan solens värme mot mitt ansikte får mig att drömma mig bort till ett somrigt landskap. Plötsligt får jag en stark känsla av sommar. Det pirrar till i bröstet, jag känner mig glad och kan inte låta bli att le lite för mig själv. Så lycklig och bekymmersfri som man kan känna sig under en semesterdag i skärgården. Man har glömt allt som heter jobb och skola. Det enda som finns i tankarna är här och nu. Havet och solen, vågornas kluckande mot stranden.

 Jag känner doften av solkräm på min hud och en varm vind stökar till mitt hår. Jag hör måsarna skrika och en surrande insekt flyga förbi. Jag kan se ett par segelbåtar på havet. De ser så lugna ut och är så ståtliga med sina stora vita segel. De verkar inte ha någon brådska i världen. Den lugna bilden bryts av en högljudd motorbåt som susar förbi. Om man skulle vara i vattnet nu så skulle man kunna flyta på rygg och guppa i vågorna  som motorbåten gör.

Jag går vidare på stranden. Hittar en vacker gråvit-spräcklig sten som är alldeles slät. Den är skön att känna på. Tänk att naturen kan göra någonting så slätt. Jag ser att någon byggt en liten pyramid av stenar. Kanske något barn som varit här före mig. Jag går fram till stenpyramiden och placerar min sten högst upp på toppen. Där sitter den perfekt. Jag går vidare, hör barnskratt och ser mig omkring, men kan inte se någon människa i närheten.

Ljudet måste ha kommit från båtarna. Kanske grannfamiljen har kommit nu. Då blir det snart dags att grilla. Jag  börjar sakta gå tillbaka mot bryggan och båtarna. Plockar några blommor på vägen. Om en stund kan jag känna doften av biffarna som ligger på grillen. Vännen ropar att det ännu tar en stund. Jag går ut på bryggan, sätter mig ner och doppar ner fötterna i vattnet. Vattnet är ganska kallt. Det är aningen för kallt för att jag skulle våga mig i, men det är skönt att svalka fötterna. Jag sitter där en god stund och snart känns vattnet riktigt varmt. Intressant hur kroppen vänjer sig vid det kalla vattnet.

En melodi dyker upp i mitt huvud. Ja nynnar lite. Funderar hur orden går, det var länge sedan jag sjöng den senast…. ”Och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön, och träden är så fina och marken är så grön. Och blommorna är vackra och höet luktar gott och solen är så solig och vattnet är så vått….” Plötsligt kommer sången tillbaka till minnet. ”…Och lilla fågeln flyger i boet ut och in, och därför vill jag sjunga att sommaren är min. Och jag vill också sjunga att fjärilar är bra, och alla söta myggor, dom vill jag också ha, och jag är brun om bena precis som det ska va, och därför vill jag sjunga att bruna ben är bra. Och jag har nya fräknar och prickigt sommarskinn...” Kompisen ropar. Jag går och njuter av den goda sommarmaten.

Jag vill ännu dela med mig av en bild jag knäppt i Borgå skärgård ett par år tillbaka i tiden. Hoppas att alla ni som längtar efter sommaren, fick lite sommarkänsla nu. Kommentera gärna eller skriv i gästboken.

Tack gode Gud för vintern…

…den är bra att ha ibland och de vita landskapen är så vackra. Men jag undrar hur länge Du tänker låta det snöa? Jag tycker det kunde räcka nu. Jag är lite bekymrad över min 67-åriga mamma som bor ensam i ett gammalt egnahemshus och som är tvungen att skotta sig fram genom all snö. Gode Gud, låt solen skina och låt det bli vår. Amen.

Så här såg det ut hos mamma i Borgå på Alla Hjärtans Dag.

 

”…Och stjärnorna glittrar på himmelens rund.
O, hela livet ryms i just denna stund.
O, jag viskar en bön i natt.
För dom som inget har.
För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.
Jag viskar en bön i natt.
För alla dom som väntar.
För dom som har tappat hopp.
För alla där ute som längtar.”

Musik: Peter Jöback – Viskar en bön

Taizé i mina tankar och i mitt hjärta

Idag höll jag min muntliga presentation till finskakursen. Jag berättade om Taizé - stället jag besökte förra sommaren och förälskade mig i. Finskapresentationen gick bra, trots att jag gjorde den just innan jag skulle hålla den, och trots att min finska har rostat på grund av att jag inte använt den på flera år. Först höll jag hårt i mitt papper med anteckningarna, men efter en stund struntade jag i pappret och lät orden komma från hjärtat. Visserligen glömde jag att berätta om några viktiga saker, men det visste inte läraren så hon var nöjd.

När jag valde ut bilder till min presentation, började jag drömma mig bort till Taizé och kom ihåg alla fina minnen från sommarens resa. Jag tänkte att jag skulle dela med mig av min upplevelse också här, till er som läser min blogg. (Vem ni är vet jag inte, eftersom nästan ingen kommenterar..morr)

För er som inte har hört om Taizé, kan jag berätta att det är en, vad man kan kalla ”klosterby”, ute på den Franska landsbyggden. Här ovan kan ni se en bild på det vackra landskapet. Broder Roger var en Schweitzisk man som år 1940, som 25-åring, bestämde sig för att han ville leva bland människor som hade det svårt, och hjälpa dem så gott han kan. Han lämnade då sitt hem och flyttade till moderns hemland Frankrike, till den lilla byn Taizé. Några år senare grundade han kommuniteten Taizé och fick med sig andra män som var redo att ägna sitt liv åt Gud och till att hjälpa dem som var mest behövande. Bröderna gav all sin egendom till välgörenhet och lovade att leva tillsammans hela sitt liv i celibat och med enkel livsföring.

Idag har kommuniteten Taizé ca 100 bröder, från 25 olika land, och alla dessa har lovat att leva liksom Broder Roger och de första bröderna. De tar inte emot några gåvor och om de ärver någonting, så delas allting ut till fattiga runtom i världen. Den enda inkomstkällan de har är deras jobb. Bröderna har egna små fabriker var de tillverkar bl.a. keramik och smycken och trycker egna böcker. Brödernas alster säljs i butiken i Taizé. Vissa saker kan också beställas via nätet. I butiken säljs, förutom det redan nämnda, musik, tavlor, kort, planscher, almanackor, med mera, till förmånliga priser.

Varje vecka besöks Taizé av tusentals människor, mest ungdomar. Förra sommaren, var där ca 3500 besökare samtidigt som jag, om jag minns rätt. Trots folkmängden har man ändå möjlighet till det egna lugnet. Varje besökare får under första dagen en arbetsuppgift som man har under hela veckan. Hela verksamheten fungerar så att det är besökarna som arbetar. Vissa kockar mat, vissa diskar, vissa städar, vissa säljer i caféet, vissa delar ut mat och andra tömmer soptunnor. Man väljer inte själv vilken arbetsuppgift man får. I stället för att jobba, kan man också välja att delta i kören. Taizé-musiken är en speciell musikstil, var man sjunger enkla sånger och upprepar varje sång ca 20-30 gånger. Taizésångerna är en viktig del av bönestunderna som hålls 3 gånger/dag och då har kören en viktig uppgift att hålla sången levande. Kören sjunger minst 4 timmar per dag och leder alltså sången under bönestunderna. På sommaren deltog jag i kören. Det var roligt, för jag älskar att sjunga och jag lärde mig en massa nya Taizé-sånger, men det var också jobbigt att sjunga så mycket varje dag. Vi sjöng aldrig upp oss så jag hade inte mycket kvar av min röst i slutet av veckan. 

En tredje möjlighet är också att leva en vecka eller några dagar i tystnad. Då deltar man inte i aktiviteter var man bör vara social. de enda man pratar med under de tysta dagarna är bröder eller systrar. Man bor skilt och äter skilt från de andra besökarna.

I Taizé finns en stor och vacker park med en sjö, vart man kan gå och meditera, promenera, läsa eller doppa tårna i vattnet. Parken har också en ”Silent area” – ett tyst område, var man inte får prata eller ha ljud. Där är skönt att promenera för sig själv, om man nån gång känner att man vill ta avstånd från allting och bara fundera för sig själv. Väldigt avslappnande.

 Under dagarna deltar man i en liten diskussionsgrupp var man diskuterar olika bibliska teman som bröderna ger er. Innan diskussionerna samlas diskussionsgrupperna i större grupper för att lyssna på en kort föreläsning av en broder som talar om ämnet som sedan ska diskuteras. Den broder som höll Bibel-föreläsningarna för min grupp, han var en riktig komiker! Han drog ibland sådana historier att vi fick skratta så att tårarna sprutade. Han hade ett väldigt humoristiskt sätt att berätta historier. Han talade både om bibelns historier på ett humoristiskt och intressant sätt, och berättade historier från hans eget liv. En gång berättade han ”en hemlighet” för oss. Bröderna får åka hem på en två veckors ”semester” per år, och han sa att det första han brukar göra när han far på ”loma” är att han tar sig till en McDonalds och klämmer i sig en BigMac-meal! (Men berätta inte för de andra bröderna, sa han. Här äter vi alltid hälsosamt.) Nedan ser ni en bild på min lilla diskussionsgrupp.  Längst fram från vänster har vi Annika, Gina, Melanie och Juliana (från Tyskland), Olga (från Polen, men bor i Paris), Mónica (från Budapest) och jag. Sen har vi killarna från vänster: Giorgio, Mauro och Nicola (från Italien), Niklas (från Sverige) och Hunor (Mónicas man, också från Budapest). Vi var en bra grupp som fick igång många livliga och intressanta diskussioner. Olga har jag fortfarande kontakt med och hon har lovat att jag får bo hos henne under ett dygn, nu när jag på påsken pånytt ska åka till Taizé. Olga sa att hon kanske också kommer med…man får se.

Man får också möjlighet att diskutera med bröderna på tumanhand  eller i grupp. På torsdagar ordnas landsträffar, var alla som är från samma land får samlas och diskutera med en broder som är från samma land eller är ansvarig för ifrågavarande land. I Taizé finns ingen finländsk broder, och den svenska Broder Johan var väldigt upptagen med alla hundratals svenskar som där var, så vi ca 20 finländare fick träffa Broder Norbert från Tyskland, som är ansvarig för de finska besökarna i Taizé. Han är en ung kille (26?) som är utbildad till socionom och har levat i Taizé i några år. På sommaren var han ännu inte vigd till Taizébroder, han hade ännu sin s.k. ”prövotid”. När en broder har levt i gemenskapen en utsatt tid, ger de sina löften och får en silverring som de bär på vänstra ringfingret. Då lovar de att tjäna Gud resten av sitt liv. Vi frågade Norbert en massa knepiga frågor som vi ville ha svar på. Ibland skrattade han åt våra (kanske lite pinsamma) frågor men ändå svarade han snällt på det mesta. Han var väldigt rar och helt som vilken som helst ordentlig kille i min ålder. Han frågade en massa frågor om Finland och var väldigt intresserad av att höra vad vi hade att berätta. Eftersom han just hade fått Finland till ”sitt” land, studerade han som bäst om landet och kulturen och sa att han nästa höst tänker besöka Finland (bl.a. Åbo) Han ville veta vad som är speciellt med Finland och såg lite förvånad och mycket road ut när vi berättade om tävlingsgrenar såsom ”eukonkanto” och yxhuttning. En finsk tjej bjöd också lite salmiak åt honom. Han tyckte nog inte så värst mycket om det, men spottade inte ut heller.

 På kvällarna, efter bönestunden samlas många i Oyak, utomhus café-baren var man kan sitta och umgås, sjunga, stifta nya bekantskaper, m.m. I Oyak jobbar de som har fått det till sin arbetsuppgift. Där kan man t.ex. få steka plättar, hälla upp öl eller sälja i kiosken. Till höger ser ni en bild på en kväll i Oyak när vi satt och sjöng tillsammans med ett gäng italienare.

Det finns så mycket att berätta om Taizé att det blir ett långt inlägg, det här. Ännu har jag inte berättat om in mat och logi så det tar jag till nästa. Alltså…Deltagaran lagar maten själv och ser också till att den delas ut till alla. Maten är väldigt simpel. Frukosten består varje morgon av kakao eller te, en semla, margarin och två chokladbitar. För att få variation på det hela, kan man varje morgon hitta på olika sätt att äta frukosten på, om man vill. Linus kom på det finurligaste exemplet. Det såg ut så här:

All näring man intog i vätskeform under veckan, serverades i plastskålar som den här:

 Trots den simpla och ganska smaklösa maten, var den inget problem. Man tänkte inte ens så mycket på mat eller sånt som man tar som självklarheter i sin vardag. När man är i Taizé så får man så mycket annat att tänka på och njuter av gemenskapen där, att man inte koncentrerar sig så mycket på sånt man är van med. Jag saknade t.ex. inte internet en enda gång under min vistelse där. Ändå fanns där ett ställe var man fick använda internet om man ville.  

Lunchen eller middagen kunde bestå av en röra av bönor, ärter och skinkbitar+brödbit+nån färskostsliknande grej+frukt+vatten:

 

När man besöker Taizé, får man gärna sova i egna tält. Om man inte vill använda eget tält, finns där stora färdigt uppsatta tält, i vilka det rymms tiotals människor att sova. De som har tur får sova i enkla baracker. Vårt gäng hade tur. Två flickor från vår grupp ville sova i sitt eget tält, så vi blev 6 flickor kvar, och vi fick dela ett litet rum med 6 st. sängar. Killarna fick dela rum med några svenskar. Så här såg det ut tidigt en morgon när vi just hade vaknat: (sittande: Jessica och jag. Stående, från vänster: Challe, Eva, Suvi-Tuulia och Liisa)

Jag skulle kunna fortsätta att berätta och visa bilder i all evighet, men nu har jag redan skrivit en lååång stund, så det får snart räcka för idag. Ni får gärna kommentera och fråga om det är något ni vill veta mera om så berättar jag gärna. Om ni vill lyssna på Taizé-musik, kan ni klicka här:

 http://www.taize.fr/sv_article4801.html

I min länklista finns också en länk till Taizés webbsidor. Till sist vill jag ännu visa en bild på altaret i Taizés kyrka. Det är så vackert. Jag kan också berätta att Församlingsförbundet (som ordnade förra sommarens Taizéresa) kommer att ordna en ny resa till Taizé, under sommaren 2011. Jag tror jag ska åka med då också. Jag älskar Taizé och tycker att alla borde få uppleva den platsen och den gemenskapen!

God knows, man!

Jag jobbar som inläsare på Åbo Underrättelsers taltidning. ÅU är Åbolands lokaltidning och taltidningen skickas till synskadade prenumeranter. Ikväll var jag på jobb och fick läsa in morgondagens tidning. Det är lite samma fiilis som i serien ”Aikavaras”, som kom i tv:n för många år sedan. Det var en intressant serie var huvudpersonen varje morgon fick morgondagens dagstidning och hade sen en dag på sig att försöka hindra de olyckor, som skrivs om i nyheterna, från att hända. Nå, jag kan ju inte ändra på nyheterna, men det är roligt att få läsa sånt som nästan ingen annan ännu vet.

I dagens…eller ja, morgondagens tidning, fanns en liten notis vars sista meningar fick mig att småle.

”Ung chaufför krockade och smet.
En 19-årig man från Åbo körde in i en annan personbil i en korsning i St:Karins på torsdagen. Efter krocken sade mannen att han skulle flytta sin bil till närmaste servicestation, men körde i stället i väg utan att uppge sina personuppgifter. Den 1981 födda mannen från St:Karins som blev påkörd bakifrån skadade sin nacke och fördes med ambulans till ÅUCS. En stund senare fick polisen syn på bilisten som smet. Han hade fastnat med bilen i en snövall. Han saknade körkort.”

Hihi! :) Gud vet.

Trygga Räkan

Jag kan tänka mig att de flesta barn någon gång har tolkat en sångtext på fel sätt. När jag var liten trodde jag, liksom många andra barn, att det fanns en sång om Trygga Räkan. :)

Jag tänkte att vi nu kunde förlänga våra liv lite, genom några goda skratt, och dela med oss av våra feltolkningar.

Här kommer exempel på felsjungningar jag har hört:

- ”Trygga Räkan, ingen fara…” (”Tryggare kan ingen vara”)

- ”Här ligger jorden, här ligger Guds himmel…” (”Härlig är jorden, härlig är Guds himmel”)

- Björnen sover: ”…han är inte farlig, bara man är vanlig”  (”..han är inte farlig, bara man är varlig”)

- ”Räver raskar över grisen…” (Räven raskar över isen”) 

- Jungfru kär: ”..för ha ha haa, nu går det så bra, för annars kommer Pettersson och Lundström och ja’…” (”..för ha ha haa, nu går det så bra. för Andersson och Pettersson och Lundström och ja’..)

- Vi sätter oss i ringen: ”Tack gode Gud för jorden och alla män i shorts…” (Tack gode Gud för jorden, och alla människor..”)

- ”Hej mitt vinterlamm, nu är jag här…” (Hej mitt vinterland..”)

Förläng gärna listan eller kommentera annars bara.

På YouTybe finns det också en rolig videosnutt från Bulgariens Idols, var en kvinna sjunger lite Mariah Carey.

Avatar-3D

Jag har, under flera veckors tid, funderat över om Avatar är en film i min smak. Jag har inte varit så värst fascinerad över science-fiction (särskilt inte över utomjordnings-filmer) och har aldrig gillat krigsfilmer, och när jag såg trailern till Avatar-filmen så fick jag intrycket att den är en sci-fi-krigsfilm. Men oj så fel jag hade! Visst är det sci-fi och visst är det krig i filmen också, men det finns också så mycket annat! Dessutom var den här filmen helt annorlunda än någon vanlig utomjordings- eller krigsfilm. Om man funderar på filmens genre så tycker jag att den är en blandning av sci-fi, thriller, action, adventure…ja lite allt möjligt faktiskt. Jag är helt förundrad över att James Cameron kan göra så här bra filmer. Avatar är visuellt mycket vacker. Man ser ljuvliga landskap och de blåa huvudpersonerna är också väldigt vackra. Jag är mycket fascinerad över 3D-tekniken som ger ett extra djup i allting man ser på bioduken. En gång duckade jag till och med, för någonting som kom flygande med hård fart ”emot mig”. Nog är det fantasktiskt hur långt tekniken har gått framåt under det senaste 50 åren; från en svartvit tevebild till tredimensionell biograf-film. Helt otroligt! Hur länge månne det ska ta innan man kan se på 3D hemma i soffan? Jag gissar att det inte tar så länge.

Filmen Avatar handlar om marinsoldaten Jake Sully som blivit handikappad och sitter i rullstol. Han hade en tvillingbror som var en högutbildad forskare, men som dog när en tjuv attackerade honom. Filmen utspelar sig i framtiden, då människorna på jorden har förstört sina resurser och därför tagit sig till planeten Pandora, var det finns en mycket värdefull metall. Luften på Pandora innehåller en för människor dödlig gas, och de kan inte röra sig på planeten utan gasmasker. Forskare har hittat på ett sätt att enkelt kunna röra sig i Pandoras djungel; De har skapat Avatarer, av mänskligt DNA och med gener från urinvånarna på Pandora. Avatarerna är anpassade till särskilda människor och Jakes bror Tommy var en av dem. När Tommy dog, var den enda som kunde använda hans Avatar den identiska tvillingbrodern Jake. Forskarna befinner sig på Pandora bl.a. för att undersöka växtligheten, men största delen av människorna är där för att komma åt den dyrbara metallen. Den största metallkällan finns under ett stort träd i vilket en av Pandoras klaner bor och människorna använder nu Avatarerna för att komma nära Pandoras befolkning, för att försöka få dem att flytta från sitt hem så att trädet kan fällas.

Pandoras befolkning kallas Na’vi. De är blåa, viga varelser som lever i symbios med naturen och planetens djur. De har en stark tro som liknar indianers tro på naturens själ och de har heliga träd var de kan be och höra sina förfäder. De kan skapa en personlig förbindelse med allt som lever.

De flesta av människorna som är placerade på Pandora är krigsfärdiga gubbar som är beredda att ta till bomber och strid för att komma åt den dyrbara metallen.  Jake Sully och forskaren Grace Augustine är de människor som i Avatarskepnad lyckas bli vänner med Na’vi-befolkningen och de lär sig att förstå befolkningens tro och värderingar. När de pengsjuka gubbarna har låtit militärer riva ner ett av Na’vi:s heliga träd, försöker Grace och Jake förklara för gubbarna hur viktigt trädet var för Na’vi och att bakom allt på jorden finns någonting större än det vi männskor kan se, blir de utskrattade och får frågan ”What have you people been smoking? They are just trees!”

Avatar är en film med budskap som ligger nära vår tid just nu. Vi människor ödar en stor mängd av jordens resurser helt i onödan och är kanske också i verkligheten på väg att förstöra det vi har här på vår vackra planet..? Filmen är mycket spirituell och jag började fundera ganska mycket efter att jag hade sett den. Scenen var Grace och Jake blir förlöjligade för att de talar om Na’vi:s tro, tycker jag att påminner mycket om en del människors inställning till tro i vårt samhälle. ”What have you people been smoking?” – En reaktion som kan symbolisera ögonblick då troende människor berättar för icke-troende om sin tro och att det verkligen finns någon som har skapat allting och rår över allting i världen. Man tas inte alltid på allvar. I filmen är största delen av människorna onda. Den goda na’vi-befolkningen är de som tar hand om sin natur och om varandra. De dödar djur endast när de behöver mat och rabblar en rituell ”bön” som tack för att de få använda djuret som föda. I slutet visar det sig att böner blir hörda… Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men vill inte förstöra filmupplevelsen för er som ännu inte har sett den.

James Cameron är verkligen en mästare på film och jag beundrar honom för att han har lyckats skapa ett sådant här konstverk…alla dessa detaljer. Jag har nu sett filmen 2 gånger under en vecka, och den andra gången var filmen minst lika bra, om inte ännu bättre än första gången. När man redan kunde berättelsen, kunde man andra gången koncentrera sig mer på detaljerna. Jag rekommenderar filmen varmt till alla! Jag tror det är väldigt få människor som kan bli besvikna och inte gilla den här filmen.  (Ok, vi talar kanske om åldrarna 11-50) Båda gångerna jag har sett den, har jag kommit leende ut från biografen och jag skulle kunna se den igen när som helst.

Kolla också in Leona Lewis ”I see you” som är filmens vackra themelåt! I musikvideon får man se snuttar ur filmen..sådant som inte visas i trailern.

Som tips kan jag säga att det lönar sig att reservera platser ganska långt fram i biografen när man ska se på 3D. Andra gången satt jag i mitten på femte raden framifrån och det var en bra plats. Nästa gång jag går på 3D film kanske jag tar den fjärde, eller kanske tredje raden. Om man sitter för långt bak i salen, upplever man inte effekterna lika starkt, tycker jag. Till sist vill jag bjuda på ett fotografi var ni kan se hur stilig man ser ut i 3D-glasögon.  

Haiti behöver hjälp!

Den 12.1.2010 drabbades Haiti av en stor jordbävning och orsakade våldsamma skador. 200 000 människor dog och 1,5 miljoner människor blev hemlösa. Många barn blev föräldralösa. Byggnader rasade ihop och vatten- och elnät, vägar och sjukhus förstördes. Människorna behöver sjukvård, vatten, mat, skydd, filtar, läkemedel…ja, allt man behöver för att leva. Många hjälporganisationer runt om i världen jobbar hårt för att samla in medel för att hjälpa människorna på Haiti, men mer hjälp behövs! Jag ber nu alla skänka en slant till människorna på Haiti! Vi alla kan hjälpa till! Själv tömde jag just min spargris och fick på så sätt ihopskramlat 14,70 euro som jag tänker lägga i Röda Korsets insamlingsbössa på vår skola. Det är inte mycket men kanske det kan hjälpa någon i alla fall. Haiti var väldigt fattigt redan innan jordbävningen och behöver all hjälp de kan få. Nedan ser ni en kille i sitt hem, efter jordbävingen. Tänk om ditt hem plötsligt en dag skulle totalförstöras och du inte skulle ha någonstans att bo.

 

SNÄLLA, HJÄLP DU OCKSÅ! PÅ RÖDA KORSETS SIDOR KAN DU GÖRA DET!

Gå till: http://lahjoita.fi/sv/lahjoitukset/kertalahjoitus

Tack för att du bryr dig!  /Jenni

Välkommen till min blogg!

Jag har i många års tid skrivit dagboksblogg på x3m:s community och trivts där väldigt bra, men nu hade jag lust att starta en egen blogg som är öppen för allmänheten. På x3m måste man vara registrerad medlem för att kunna läsa andras bloggar.

I min blogg kommer jag att dela med mig av mina tankar om allt mellan himmel och jord. Jag önskar att alla som kommer hit och läsa skulle skriva en liten kommentar till inlägget den läst, eller en hälsning i gästboken, så att jag vet vem som varit här. Man får också gärna dela med sig av sina egna tankar och åsikter om det jag skriver.  När man skriver en kommentar behöver man varken fylla i e-post adress eller webbplats. Namn eller smeknamn + kommentaren räcker bra.

Tills vidare har jag ingen plan för vad det är jag kommer att skriva om eller hur ofta jag kommer att göra det. Det återstår att se.

Musik: Macaco - Con la mano levantá
Kloka ord: “Att älska sig själv är början till en livslång kärlekshistoria.” ~Oscar Wilde~